Jag orkar inte. Tappat lusten till allt känns det som. Vill inget, orkar inget, fattar inget. Eller egentligen vill jag... jag orkar bara inte ta mig upp. Det känns som om jag ligger på backen och krälar, eller står nere i ett djupt jävla svart hål.

Därför tycker jag otroligt mycket om att åka till min kusin. Han är nog den viktigaste personen i mitt liv. Eller det är inte helt sant, han är EN av de viktigate personerna i mitt liv. Men när jag åker iväg till honom så känner jag att jag kan och vill och orkar. Jag vill flytta, jag känner att jag orkar kämpa för att få ett fast jobb för att kunna flytta och jag känner mig hel på något sätt. Det är en helt ny värld varje gång jag lämnar hemstaden.

Jag har mina funderingar på att helt byta stad, ett tag i alla fall. Plugga lite kurser och hitta ett jobb. Samtidigt som jag kommer både hemifrån och får prova något helt nytt. En flytt skulle innebära en spark i arslet och jag skulle nog vakna upp och hitta viljan och glädjen i att vilja framåt och utvecklas. Växa.

Det kommer bli svårt att inte träffa familj och vänner, fantastiska vänner(!), men Sverige är inte så jäkla stort och det finns tåg, telefon och internet nu för tiden. Vanlig post finns faktiskt också, var har de gamla vanliga hederliga breven tagit vägen?

Men innan dt blir något stadsbyte så ska en flytt och en höst bockas av. Flytt för min del kan bockas av imorn och för resten av familjen till helgen. Hoppas på att jag får mer tid på mitt nya jobb så jag har någon anledning att gå upp när det blir mörkt och kallt och jävligt i höst och vinter.

Sådär, nu har jag kräks lite tråkigheter rakt ut i världen för alla att läsa.
Nu ska jag sova och ladda inför morgondagen!

SOVGOTT
PUSS